ansetts kunna i vissa skaldearter undvaras, utan uppoffring af den poetiska egenskapen. Den orimmade versarten har förnämligast genom Cesarotti, Parini och Foscolo vunnit burskap. Med ett ord, man har börjat se något mera på innehållet, på tankens poesi, på komposition, teckning och färg.
I Danmark inträffade, vid början af detta århundrade, i vitterheten samma brytning, som i de flesta länder, kort före eller kort efter nämnde tid. Denna mera romantiska anda finna vi först hos Schack Staffeldt och Oehlenschläger. Den förre är, såsom lyrisk skald, ganska märkvärdig. Det torde icke i Norden träffas någon, som mera påminner om Spanien. denna rent poetiska hållning, denna etheriska finhet och nästan genomskinlighet, denna blomsterprakt, denna musikaliska utbildning, som är ett drag hos Spaniens skalder, är äfven ett hos Staffeldt. Dock gifves det hos honom ett nationligt tycke, synnerligast i hans romanser, der jemväl fosterländska minnen framträda. I hans erotiska sånger råder ett ljuft svärmeri och ett slags poetiskt rus. Men läsaren måste sjelf vara mycket kär, om ej taflan skall tyckas honom öfverlastad. Eljest har Staffeldt öfver det mera sinnliga i kärleken kastat en charitisk slöja, hvilken sällan haft det behag och den poetiska adel, som hos honom. Han är i denna del en romantisk Anakreon. — Stundom är hos honom
