i Fiskeren, den sökta naiveteten och den trogna teckningen af obetydliga hvardagsscener, icke särdeles lyckad.
Mera hållen, mera fullkomnad, mera helgjuten, är Helge, åter en ny och originel skapelse. Den är äfven märklig för den nya formen, — omvexlande versslag i epiken. Obestridligt var detta en stor uppfinning. Det Nordiska lynnet, med dess oro, kan icke finna sig vid ett större arbete i samma versart. Ett epos, hvilket, såsom detta, skiftar i formen, och dertill inrymmer lyriska elementer, tror jag vara det tjenligaste för den Nordiska skalden och läsaren. Hos Helge stå vi Svenskar i enskilt förbindelse, för det den gifvit anledning till det berömda skaldeverk, som tillvunnit vår vitterhet burskap i den allmänna Europeiska.
Oehlenschläger har stor förtjenst om den poetiska behandlingen af Nordens häfd, och genom den väckelse till nationalitet, han dermed gifvit. Det stora och allvarliga i skaplynnet, hvilket tillhör det gamla Skandien, derifrån först diktens spel utgått öfver Europa, har han väl ej så framställt, som det kunde önskas; det ligger ej i hans personlighet, som syftar mera åt det behagliga och mildt rörande, än det sublima. Med mycken konst deremot har han återgifvit kostymen och den lokala färgen i öfrigt, hvilket redan är mycket.
I tragedien röjer Oehlenschläger någon likhet, å ena sidan med Shakspeare, å andra sidan
