Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 49 —

hvilken man ej förlät hans ära och Lovisa Ulrikas nåd. Så, när lagern oupphörligen skjuter nya grenar och år ifrån år yppar sin fortlefvande kraft i nya löf, är det inom Samlarens lådor blott, som minnet förvaras af de små hjeltar, hvilke fordom öfvade mot dess krona sina frätande bragder. Men likväl är det för oss icke utan nytta att veta, huru det, under århundraden berömda, Universitet, hvars utvidgade stiftelse är en skänk af det ädlaste Konungsliga sinne, som någonsin styrt ett folk och befrämjat dess odling, blef bedömdt vid den tid, då en Adlerbeth och en Rosenstein, ibland många deras likar i bildning, der inhämtade den lärdom och den vishet, som i deras oförgängliga arbeten evinnerligen rättfärdigar deras då tadlade Lärare.


För den, hvars unga själ har styrka att emotstå förderfvet, är det en lycka att uppväxa för en bättre tid under en ond tids pröfningar. Denna kraft ägde Adlerbeth. Han såg vrångvisans djerfhet, och hans rättsinniga lynne befästade sig; den nyhetsälskande fåkunnighetens oblyghet, och han arbetade att tillegna sig de gamlas visdom; fjeskets ifver, och han öfvade sin tankeförmåga att lugnt undersöka, varsamt dömma. Så beredd för Statens tjenst inträdde han deruti vid tjugu års ålder. Det återstod för honom att förvärfva sig en bestämdare kännedom af färderneslandets allmänna angelägenheter, en

4
Sv. Akad. Handl. fr. 1796. 12 Del.