men att bilda ett, som gör tillämpningen gällande i enskiltheter, är en vida högre uppgift. De olika lynnen, hvilka under alla åldrar utmärkt olika författare, måste, i större eller ringare mån, freda den enskilte skriftställaren från tyranniet af ett allmänt domslut. Ändock är det alltid något, som kan sägas vara för hvarje individ gemensamt: något, som på en gång gifver honom rätt, och gör honom pligtig, att kalla sig ett barn af tidehvarfvet. Och det är genom abstraherandet af dessa samfälta drag, och genom deras sammanförande till en enda bild, man kan bringa det hela under en allmännelig charakter, hvilken kan anses företrädesvis tillhöra en viss epok. Skulle jag då af vår tids vackra litteratur fatta det charakteristiska, ville jag så uttrycka mig, att densamma tyckes å ena sidan röja en syftning åt det nationala och individuelt bestämda; å andra sidan förena de Gamles rigtning åt det yttre, åt den omgifvande verldens föremål, och de Nyares åt det inre, åt menniskans psychiska varelse. Såsom följd af det sednare må anses bemödandet, att gifva det romantiska, som är den moderna konstens tillhörighet, en klarhet, hållning och noggrannhet i formen, hvilken, utan att vara ett omedelbart lån från det antika, likväl deruti funnit en ledning och föresyn.
Betraktar man med fördomsfri blick, hvad samtiden alstrat i vitterheten, torde den här fattade utgångspunkt för bedömmandet befinnas rigtig, och erbjuda en öfversigt af det vår tidsålder
