charakteristiska och främmande i de seder och förhållanden, han beskrifver. Hvarföre reser man så gerna, äfven i sitt eget fädernesland? — För att se det utmärkande och naturliga i enskilta fall. En national-skald — så vida han icke, såsom Bellman och andra, upptagit alltför små lokaliteter — är för utländningen lika mycket, ehuru på olika sätt, intressant, som för landsmannen. Den sednare finner till en viss grad sin egen bild, sin egen själ, sin egen känsla, och njuter af detta igenkännande. Den förre deremot träffar något främmande, något nytt, och i så måtto behagligt.
Men ej allena framställningen af det skaldens egen nation och omgifning tillhöriga är hvad jag här förstår med nutidens individuela konst-rigtning. Dit hör äfven i allmänhet återgifningen af det nationala och lokala hos andra folkslag, äfvensom af det charakteristiska, hvilket träffas i olika tidsskiften; eller, med andra ord, historisk sanning och lokalfärg öfverhufvud. Konsten lyckas, i den mån den återspeglar det individuela, och framställer de enskilta lägen, i hvilka de handlande verkat. Ju mer något är för alla gemensamt, dess mindre fäster det uppmärksamheten. Skönhet är väl ett allmänt begrepp; men det i verkligheten befintliga sköna är begränsadt af tid och rum. Då filosofiens uppgift är, att så mycket som möjligt sammanföra till allmänna begrepp, är poesiens, att framställa omedelbara åskådningar. Men de sednare äro lika många med
