föremålen, och af detta skäl är det, som konsten kan genom individualiseringen vara evigt ungdomlig och vexlande. Så många egna charakterer, som finnas i den verkliga verlden, så många kunna finnas i dikten: så många folkslagen och tids-momenterna äro, så många äro för konstnären de allmänna typerna, deruti de enskilta dragen samla sig. Den abstrakta eller i det allmänna lefvande teckningen är medelpunkten, der allt sammanflyter; men ju längre radierna utgå, dess större blir området, och detta kan bli oändligt, emedan de kunna sträcka sig i oändlighet.
Om man med aldrig så flygtig blick öfverskådar helheten af det närvarandes vittra odling, skall man hos de flesta utmärkta snillen märka, änskönt i högre eller lägre grad, denna syftning åt det individuela och charakteristiska; åtminstone vida mer, än i de näst föregående seklerna, der blott enstaka fenomener, såsom Shakspeare, i visst afseende Schiller, och ännu några kunna räknas. Synnerligast skilja sig, i denna hänsigt, vår tids författare från den äldre Franska Skolan, hvilken, förnämligast i Tragedien, [1] uraktlät all användning af kostym och historisk kolorit.
En samtiden egen charakter är äfven, att sammansmälta det ideala och reala. De gamle skaldernas inbillning lefde nästan uteslutande i
den yttre verlden. Så vida man ej uppstiger
- ↑ I andra Vitterhetsarter skedde stundom något undantag, såsom i GilBlas.
