Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/527

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


niålen, och af detta skäl är det, som kbnsteii kan genom individuåliseringen vara evigt ung � domlig och vexlande. Sä mänga egna charakte- rer. som �nnas i den verkliga verlden, sä män- ga kunna finnas i dikten: sä^ mänga folkslagen och tid �-momentema Uro, sä mänga äro för konst- nären de allmänna typerna �, deruli ^de ensktlta dragen samla sig. Den abstrakta eller i det all- männa lefvande teckningen är medelpunkteni der ^allt sammanfl7te^; men ju längre radierna utgä,^ dess större blir omrädet, och detta kan bli oänd- ligt , emedan de kunna sträcka sig i oändlighet. Om man med aldrig sä fljgtig blick öfver- akädar helheten af det närvarandes vittra odling, skall man hos de flesta utmärkta snillen märka , änskönt i högre elle^ lägre grad , denna syftning fit det individuela och charakteristiska ; åtminsto- ne vida mer, an i de nast föregäende seklerna, der blott enstaka fenomener, .säsom Shakspeajre, i visst afseende Schiller*, och ännu nägra kunna räknas. Synnerligast skilja sig, i denna hänsigt, vär tids författare frän den äldre Franska Sko- lan, hvilken, förnämligast i Tragedien, *) urakt- låt all användning af kostym och historisk kolorit*

t

En samtiden egen charakter är äfven , att sammansmälta det ideala och reala. De gamle

�skäldernas inbillning lefde nästan uteslutande i 

den yttre verlden. Sä vida man ej uppstiger än* P) I andra Vitterhetsarter skedde stundom något undan- tag, säsom i GUBlas.