ända till den mythiska åldern, och inräknar Grekernas på mythologien grundade sorgespel, kan denna anmärkning göras till allmän. De nyare folkslagen, så snart de lemnat det mythiska området, och Christendomen gjort sig gällande, vände sig mera åt det inre. Sjelfva denna Religion, såsom mer än någon fri från sinnlig klädnad, gaf härtill i närmaste rummet anledning. Tankens bildliga form blef derföre, i den moderna poesien, tillbakasatt för sinnesstämningens utveckling. Ögat var städse rigtadt på det inre, och de yttre bilderna framstodo mera till prydnad, än till väsende. De äldre Italienske Skalderne, synnerligast Ariosto och Tasso, voro de förste, som förenade det subjektiva och objektiva. Cervantes och Shakspeare stå dock här högst, och den närmare bekantskap, vi gjort med den sednare, ha vi mycket att tacka för den modifiering af det ideala och reala, hvilken är mera allmännelig i våra dagar, än förut. Ingen har fullkomligare, än han, träffat betydelsen i hvad det verksamma lifvet företer, och han är äfven deruti märkvärdig, att han — med undantag möjligen af Cervantes — kan anses för den förste, hvilken framställt charakterer, nemligen begränsade och lefvande. Dessa voro åter något, som Fransmannen sällan — och när han gjorde det, oftast illa — tecknade. Han utvecklade egentligen blott sinnesstämningen. Detta var fallet äfven med Schiller. En liflig charakters-skildring fann man lika sällan hos Tyskar, som Fransmän. Båda voro abstrakta; de förre under en mera
