subjektif, de sednare under en mera objektif form. Nu deremot röjes oftast en afsigt, att göra till hufvudsak charaktersmålning, hvilken är den, som bäst sammanbinder idé och verklighet, emedan menniskans hela inre varelse framstår i handling. Vi finna det hos Scott och hans Skola i alla länder, hos Miss Edgeworth, Irving, och, i viss hänsigt, hos Byron; hos andra författare i mindre grad.
Men äfven der frågan icke är om bildandet af personnager, är föreningen af det ideala och reala ganska märkbar hos samtidens författare. Det råder hos dem i allmänhet både sans och poetisk lyftning. Man träffar hvarken det hvardagliga, ytliga, som under vissa perioder, eller detta svärmande i luften och detta vekliga känslosvall, hvilket under andra herrskat. Fantasiens sjelfskapade urbilder tyckas allt mer antaga väsendet af en ädlare verklighet; de förvexlas likväl ej med hvardagsordningens föremål, ty de behålla qvar det himmelska tycke, hvilket är den sanna skönhetens födselmärke. Att här uppräkna en Byron, en Moore, en Lamartine och andra, vore öfverflödigt, då omdömet mer eller mindre inträffar på de flesta af våra fräjdade skriftställare.
Hvad man likaledes tror sig hos nutidens hjeltar förspörja, är ämnets högre och friare anda, under en formens större afslutning, helgjutenhet och renhet. Man torde upptäcka detta hos den egentligen diktande författaren lika mycket, som hos den vittra granskaren. Vi behöfva
