här ej erinra om den jemna, enkla och säkra utbildningen hos Scott, Irving, Miss Edgeworth och andra: detta framställningens otvungna förhållande till innehållet, denna klarhet i uppfattning och ändamålsenliga fördelning af massorna, hvilken utmärker dem: denna okonstlade hållning och denna uttryckets renhet, som hos Byron gemenligen igenfinnes, under den djupaste skakning och djerfvaste flygt, ja, under de största bizarrerier: detta behag och denna glans, som tillhör Moore, Béranger och större delen af Frankrikes skalder: denna genomskinlighet af tankans bild, som vi ofta beundra hos Lamartine. Vidare, huru ofta har man funnit ett skarpt omdöme, en omfattande och på djupet trängande undersökning så förenade med föredragets lättfattlighet, fägring och intresse, som hos Barante, Sismondi och andra Franska konstdomare, t. ex. i Le Globe; huru ofta en så träffande charakteristik, jemte en lugn utveckling, samt en klassisk enkelhet och natur i språket, som i Englands Tidskrifter.
Man skulle kunna tillägga vår tid ännu en egenskap, — fördomsfrihet. Under spiran af en æsthetik, som alltid hade till hands ett mått, hvilket skulle inträffa på hvarje ämne, måste en friare åsigt om intet göras i dess födslotimme. Nu tror man sig deremot kunna med godt samvete beundra det vackra hos både Shakspeare och Molière, både Calderon och Voltaire, både Ossian och Milton, både Kellgren och Stagnelius.
