Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 50 —

omedelbar insigt i dess tillstånd. Denna lifvets undervisning sökte och vann han inom Konungens Cansli, inom det Verk af Gustaf den Försets fosterlandskärlek, som Axel Oxenstjernas ordnande vishet hade till ett organiskt helt utbildat. Det utgjorde, när Adlerbeth der intogs, ett lysande Samhälle, som inom sig vårdade åt en annan tid frukterna af nationens odling. Styrdt af en Ekeblad och en Ulrik Scheffer ägde det, till ett stort antal, både äldre medlemmar med ypperliga, ehuru då föga skattade, förtjenster, och yngre med rika snillegåfvor. För arbetet voro de spridde i särskilta afdelningar, men hvilans timmar förenade dem i ett gemensamt lif. Då, under omvexlande själens öfningar, täflade de jemnårige med hvarandra i skarpsinnighet, i uppfinningsgåfva och i qvickhet. Skämtets renande eld gnistrade elektrisk inom detta Samfund, och mången skarpare stråle deraf genombröt äfven de digra olycksmoln, hvilka, sedan de bortskymt Carlavagnen, skockade sig i den långa natten allt tyngre och tyngre öfver Sverige.


Men morgonens stund var inne; Gustaf den Tredje gick upp på thronen. Ännu hade dock detta dagande snille icke lyftat sig öfver tvedrägtens böljor, då Adlerbeths offentliga lif började. Men vid hoppets ljusning skönjde redan denne unge medborgare ett mål för sitt nit att tjena fäderneslandet. Det Svenska folket vaknade omsider till känsla af sitt förtryck, af sin vanära och af sin våda. Länge kunde det ej tåla våldet af