samma gång blir tydligare varse dess fel och ovanor, och söker med sin vunna lärdom afskaffa dem.
Jag har, under följden af denna bevisning, sökt göra klart och bindande, att våra dagars Vitterhet ganska bestämdt skiljer sig, å ena sidan från den antika, å andra sidan från den så kallade klassiska, eller den i likformighet med den antika utvecklade; vår tid har — i få ord — gått medelvägen af den Franska och Tyska ytterligheten. Huruvida den är »af högre anda och fullkomligare verkning på de menskliga sinneskrafterna,« är svårare att afgöra, med mindre man vill i allmänhet förklara sig för en fortskridning inom vetandets och fantasiens område. Hellre än att sjelf afkunna en utslag härutinnan, har jag — så vidt jag förmått — lemnat en historisk skildring af hvarje tid och hvarje folkslag, med allas charakteriserande kännemärken; och må det ankomma på läsarens egna bepröfvande och egna personlighet, att gifva priset åt hvad som anses sådant förtjena. Något ovillkorligt företräde gifves ej i konsten. Alla åldrar ha haft utmärkta snillen, som förtjusat verlden. Men tänker man sig blott hufvudcharakteren af en viss tidpunkt, kan den visserligen, i sammanställning mot andra, vinna eller förlora, emedan verldsanden stundom synts hvila, och folken liksom taga ett steg tillbaka. I denna mening, anser jag samtiden stå, i æsthetiskt hänseende, öfver sina närmaste föregångare. Grunden och motiveringen
