vinningslystna herrskareflockar, som, under frihetens mantel, sköflade enskilt rätt, sålde Rikets sjelfständighet och fördelar åt främmande makter, förvildade sinnena, utbredde ett fräckt sedeförderf, och, skakande Thronen, hotade att under dess spillror sönderbryta Staten. Striden emellan de kämpande partierna nalkades sitt slut, sedan den blifvit bragt i oreda genom en ny strid emellan Riksstånden. Det nu öfverlägsna ibland dessa partier kunde duga att återhålla men ej att verka, att söndra men ej ordna, nedrifva men ej bygga. Väldet kunde ej länge tillhöra dess oskicklighet; ett allmännare förtroende icke länge bevaras af dess girighet och arga lynne. Och nu fördes icke mera spiran af en endast mild Konung; hon var fattad af en Förste, som redan hade visat sin kraft i ett dristigt försvar af sin Faders förolämpade majestät och af medborgares välfärd[1]; som genom sitt hjertas godhet gjort sig älskad, genom sin själs stora egenskaper beundrad, och som under sinnenas allmänna jäsning förenade de ädlares harm och förhoppningar omkring sin fasta vishet.
Regeringssättets förändring, väntad af alla, önskad af de flesta, som betraktade sakernas förvirring, utfördes af den beslutsamme Konungen med en förfärande dristighet, men tillika med ett lugnande ädelmod. Adlerbeth deltog i den allmänna fröjden deröfver. Snart blef också hans skicklighet bemärkt och använd. Inom ett år
- ↑ 1768.
