Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 53 —

att, såsom Tjensteman, vara Konungen följaktig till särskilta Lustslott, och under en resa till Rikets södra orter, fick han tillfälle att ännu oftare nalkas förtjenstens mäktige befordrare och den sköna konstens varmaste vän.


Ibland den allmänhet, som nu hör en okänd röst tala om förflutna tider, torde det finnas någon äldre man, hvilken deltagit i Svenska folkets glädjerika lif under de första af Gustaf den Tredjes regerings-år. Om i denna stund hans bröst andas lättare, om han med stolthet upplyfter sin grånade hjessa, om minnets vällust strålar genom tåren i hans öga, då säger honom hans föryngrade känsla, hvad jag, efter en blott ur tal och skrift uppfattad föreställning deraf, förgäfves skulle söka att beskrifva. Nej, intet språk var nog rikt på glans och på skiftande färger, var nog flytande af värme och behag för att måla en sådan förtjusning som den, hvilken i dessa lyckliga dagar utbredde sig öfver Adlerbeths själ. Hon var danad att lefva i fäderneslandets lif, och Sverige ägde nu lugn både inom och utom sig, frihet ordnad under verksamma lagar, skyddad idoghet, stigande välmakt. Hon var känslig för fäderneslandets ära, och Sverige hade återvunnit regeringars och nationers aktning, Sverige styrdes nu af en ung Konung, som Europa sett och beundrat. Hon var ifrig att tränga sig bortom stunden, och en framtid, lofvande ymnig sällhet, vidgade sig för hennes blickar. Men ännu mera: hon, denna mäktiga själ var kallad att befrämja