den ännu mäktigares innerligaste åtrå: Svenska folkets förädling. Hon var upptagen till delaktighet af det skapande snillets högsta tanke, och den sköna skapelsens ljus skulle, äfven ifrån henne, sprida sig, alstrande, till kommande slägten.
Jag sade skapelse, men jag glömmer dock icke, att allt uti menniskoverk är sammanfogning, rigtning, fullföljd af något som förut var; ty endast den eviga oändliga Kraftens varde kunde framkalla en verld ur intet. Gustaf den Tredje hade en ursprungligen hugstor, men nyss af splitet söndrad och af egennyttans låga begärelser förnedrad, nations känslor att rena, sammanknyta och upplyfta. Med att bilda ett helt af Svensk vitterhet och konst, ville han komma till detta mål för sin blida ärelystnad. Man har erkänt det stora i hans afsigt, men tadlat hans sätt att utföra den. Hans beslut att fullborda sin Moders började verk och icke uppresa ett nytt, hvilande på egen grund, har man funnit alltför inskränkt. I hans första bemödanden att afslipa den erg, hvilken, samlad i synnerhet under det nästföregående tidehvarfvet, fördunklade och frätte det ädla i Svenska lynnet, har man, mätande allt efter vidden af toma lärobegrepp, sett en obetydlighet, icke värdig hans snille. Detta var förderfvadt, säger man, af Tessins Fransyska flärd och af Dalins lättfärdighet. Det grep icke nog djupt in i Sveriges natur och i dess äldsta häfder. Skimrande lekte det på en glättad yta, men dess låga var för svag att smälta massan,
