Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 55 —

hvilken hade bort renas från främmande tillsatser och gjutas i den nordiska kraftens former. Jag vill ej inträda inom ovillkorlighetes rymd, för att tvista med de Vitterhetens Vulcanister, som icke finna behag i den bildning, hvars vågigt flytande lenhet, hvars aldrig brutna sammanhang, hvars renhet och jemna enfald förråda inför dem, sitt ursprung från det klara element som de ej älska, men ur hvilket Skönhetens Gudinna uppsteg i de gamla Grekers dikt. Äfven jag prisar den djupa eldkraften, då den sjuder fram något ädelt, men icke, då den endast uppenbarar sin vanmakt, i en mörk förqväfvande rök, som hvirflar upp ur det ihåliga berget, eller sin vildhet i en lava, hvilken, flödande, härjar dalen, och, stelnad, begrafver under sin skrofliga slagg hvarje minnesmärke från en klassisk ålder. Men om också Gustaf den Tredje hade hellre velat omhvälfva än odla, hellre äflas att uppkasta den grund, på hvilken han stod, till fjäll, än att rödja de fält, han emottog, åt blommor och skördar, framkalla glädjen i dälderna och i deras lunder sångens lif; kunde han då det, borde han den våga? Understödd af nationens allmännaste önskningar hade han förändrat regeringssättet. Ännu svallade dock många sinnen efter stormen. Skulle han då på nytt uppröra dem genom försök att omskapa allt, äfven det bättre, som den förgångna tiden lemnat efter sig? Skulle han, Lovisa Ulrikas Son, förkasta den nyare bildning som en Dalin, en Gyllenborg, en Creutz, en Höpken, en Hermansson,