en Botin och månge flere snillrike och förtjenstfulle män, uppmuntrade af Henne, gifvit åt Svenska Vitterheten? Nej denna tidens vett hade ej låtit sig så gäckas, ty det erkände hela den fortgående skapelsens grundlag, som bjuder, att det nya skall utveckla sig ur det gamla. Nej, Gustaf den Tredje var för stor att göra sig vidunderlig. Men han var ridderligt stor. I hans själ brann en evig idé, vårdad, såsom den heliga elden på Vestas altare, af de mildare känslor. För sitt folks ära lefde han, för sitt folks ära kämpade han mot det förderfligaste af alla välden, den med råhet förenade rikedomens. Några mansåldrar förut skulle verlden hafva sett honom med väpnad arm fullfölja Gustaf Adolfs värf, ty han saknade icke heller detta allmännare mod, som trotsar döden. Nu var Europa lugnt; nu efter långa mödor var hvilans flygtiga stund inne för henne: nu handlade den eviga striden emellan anden och sinnligheten endast om valet af njutning. — Ett begrepp, föreställande allmakt öfver jordiska ting, reste sig i alla land att kufva de förslappade idéerna, som ännu qvarlefde ifrån riddare-tiden. I hela sin yppiga och tunga rustning framgick penningen, förtrampande dygden, hånande religionen, trotsande hedern, gäckande den ordning, som lagar och seder af ålder stadgat. Förvärfningen af rikedom uppstegrades till ett sjelfständigt ändamål, ifrån att vara ett medel för andra högre. Den blef en angelägenhet för Staterna, och icke blott för den enskilta mannen. Man räknade hvad ett
