folk var värdt, såsom man, efter köpmannens bokslut, beräknade hans värde. På vinningslystnaden hvilande en ny Statsvetenskap, som skulle lära Regeringarne att göra sina undersåtare rika, för att med deras afgifter kunna köpa åt sina välden styrka, åt sina nationer trygghet och ära. Dess första grundsats var mennisko-kraftens söndring, så att den, fördelad på särskilta stycken af hvarje arbete, måtte frambringa den största möjliga tillverkning; dess yttersta slutföljd skulle blifva mennisko-samfundens förvandling ifrån lefvande organismer till döda mekaniska konstverk. Arbets-fördelningen sträckte sig ifrån handtverken äfven till vetenskaperna. Boktryckeri-konsten hade splittrat lärdomen i en otalig mängd af kunskaps-skärfvor, som nu upphämtades af särskilta arbetare för hvarje särskilt art, och, efter de för dagen gällande systemen, lades i ordning, ofta utan annat ändamål, än samlingens rikedom. Visdom och beläsenhet söndrade sig allt mera; intet gemensamt sinne för det sköna sammanhöll konstens flerfaldiga bemödanden att framställa det. Skalden var främmande för Bildhuggaren och Målaren, och desse för Tonsättaren. Ifrån ungdomens första år rigtades dess uppfostring till enskilta syftemål; det allmänliga i unga medborgares bildning inskränktes till några elementariska färdigheter, för hvilkas hastiga förvärfande medlen oupphörligen förbättrades. — Gustaf den Tredje såg detta vinningslystnadens och det klyfvande förståndets tidehvarf inträda, och hans snilleblick upptäckte dess syftning. Då framstod han
