att rädda det Svenska lynnets ädelhet och förena Svenska sinnen. Men han rustade sig till strid mot det inbrytande förderfvet icke såsom en rå kämpe, lyftande klubban under huden af något slaget vilddjur, utan som en lysande Riddare, hvars skicklighet att föra den gyldene lansen spridde en öfverväldigande förtjusning omkring hans styrka. I allt visade han sig ridderlig; äfven i sorgfälligheten att vårda det goda, som andre före honom verkat, att iakttaga vanor, dem häfden helgat. Det är hans enlighet med sitt värf, som man, utan begrepp om detta, kallat en härmande vekhet. Duguesclin och Bayard voro då också svage härmare, emedan de valde sig till föresyn de ädlaste ibland korstågens anförare och icke sina äldsta af Druiderne förvildade stamfäder. — Den sanna måttstocken för all verkande kraft är verkets varaktighet. Mera än ett halft sekel har förflutit sedan Gustaf den Tredje uppsteg på thronen, och ett halft sekel af en särdeles härjande tid. I hvilket af Europas Riken består nu så mycket, som i Sverige, af hvad de då beprisade män stiftat? Fredrik den Andres minne lefver i det adertonde århundradets häfder, men hvad lefver ifrån honom i hans stat och i den vidsträcktare nation, som han tillhörde? Hans krigskonst har blifvit förändrad, hans härar besegrade, hans rike inkräktadt, hans skattkammare tömd, hela hans tankebyggnad nedrifven. Och hvadan detta? Emedan denne ärorike man sökte mera sin egen än sitt folks storhet; emedan hans kalla förstånd, ledt af
