Statens män. Æschylus hade fäktat med utmärkt heder vid Marathon och Salamis; Sophokles var fältherre tillika med Perikles och Thucydides. I den nyare verlden har ingen Regent före Gustaf den Tredje inträngt så djupt, som han, i det inre af ett Atheniensiskt lif. Det var för att öka glansen af sitt Hof och att omvexla sina nöjen, som Ludvik den Fjortonde med en stel förödmjukande nåd uppmuntrade Racines, Quinaults och Molières snillen. Gustaf deremot författade nationliga skådespel, som han lemnade åt sitt folk, åt den ringaste medborgaren likasom åt den högst uppsatte, att bedömma. Han beskyddade icke blott, utan han älskade och hedrade dem, som följde detta hans lysande efterdöme. Och redan skulle det vara för oss utan värde? Redan skulle vi anse den Svenska Teatern endast för en enskilt oskadlig inrättning, att inom hufvudstaden förlusta några sysslolösa, som allena borde den underhålla? För detta låga ändamål skulle då en Svensk Konung, så dyrkad af sitt folk, som Gustaf den Tredje var, hafva lekt bort dyrbara stunder af sitt lif, och Adlerbeth, han som sedermera kallades af sitt Stånd att medverka till Rikets främsta grundlag och af Carl den Trettonde att inträda i Dess Råd, hafva, i sin ungdom, försummat de tillfällen, hvilka redan då stodo honom öppna, att mera omedelbarligen tjena Staten.
Den store Konungen, som med sina egna snillegåfvor förenade ett sällsynt förstånd att rätt
