använda andras, fann Adlerbeth kunna gagna Fäderneslandet såsom Embetsman, men ännu mera såsom Skald och Författare. Han hade ock beslutit att upphöja Vitterhets-idkarene kall till ett sjelfständigt inom Samhället. Adlerbeth var den förste som han bestämde dertill. Han utnämnde honom, 1778, till sin Hand-Sekreterare, samt derjemte till Riks-Antiqvarie. I den sednare befattningen efterträdde Adlerbeth en namnkunnig man, Cansli-Rådet Berch, och bevisade sig vara värdig denna heder.
När Konungen, längtande at öfverskåda konsternas rikedom i deras nyare hemland, anträdde, 1783, en resa till Italien, kallade han Adlerbeth att vara sig följaktig. Under denna resa nyttjades Skalden och Antiqvarien äfven till Statens värf, ömsom biträdande i brefvexlingen emellan Konungen och Dess Sändebud vid främmande Hof, ömsom föredragande för Monarken Rikets inre angelägenheter samt utfärdande hans beslut derom, alltid lemnande vedermälen af nit, noggrann ordning och redig uppfattning af ärendena. Sjelf vidgade han sina begrepp och utbildade sitt konstsinne, under det han såg det märkvärdiga i Tyskland och det sköna i Italien, gjorde bekantskap med berömda män, i synnerhet Konstnärer och Lärde, samt dagligen hörde Gustaf den Tredje och Sergel.
Hemkommen till fäderneslandet, fortsatte han sina vittra och lärda arbeten, uppmuntrad dertill genom nya bevis af Konungens nåd. Jag
