Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 80 —

blef han ock mera obenägen för alla verldsliga uppenbarelser af det sköna och ljufva.

Den vitterhet, som Lovisa Ulrika och Gustaf den Tredje hade uppdragit, bar nu likväl mognade frukter. Kellgrens, Gyllenborgs och Creutz’s samlade arbeten hade redan blifvit utgifne, och allmänheten emottog ytterligare, jemte fleras, Leopolds, Oxenstjernas och Adlerbeths. På skådeplatsen uppfördes Virginia samt Adlerbeths berömda Tragedier Ingiald Illråda och Kelonid. Men den beundran, de vunno, var mera enskilt och tillfällig, än den, hvarmed sådana skänker åt nationen i förflutna dagar upptogos. Den allmännare känslan för Skaldernas konst aftynade, Konungen gaf dock några vedermälen af sin nåd och sin aktning åt de Vitterhets-idkare, som Gustaf den Tredje älskat. Adlerbeth, hvilken förenade med snillets rätt dertill äfven sådana medborgerliga förtjenster, som nu ansågos redbara, utnämdes 1801 till Commendör af Nordstjerne-Orden.

Det var naturligt att de sinnen, hvilka allt mera och mera stelnade aftröghet under en tung styrelse, skulle fördömma det lifliga och lätta i nationens lynne under Gustaf den Tredjes. Det är en vanlig tröst för den trumpne, att, med högmod öfver sin overksamma dygd, klandra den fröjdefullas menlösa glädje, en vanlig slughet af den skenhelige, att med bannor öfver andras njutningar, hellre än med försakelser af egna,

ådagalägga