ådagalägga sitt förakt för jordisk flärd. Många anledningar förenade sig derföre till den beskyllning för lättsinnighet, hvilken man nu började att utkasta öfver det föregående tidehvarfvet. Den saknade icke all grund; Athén var icke och kunde ej vara ett Sparta. Men den har intill våra dagar blifvit utan granskning upprepad ifrån man till man, samt med öfverdrift och orättvisa fallit på Konung Gustaf den Tredjes hof och på hans vittra nöjen. Uti begge deltog Adlerbeth, och hans minne fordrar således att beskyllningen undersökes. Jag har redan sökt visa hvad vår tid är skyldig åt Gustaf den Tredjes bemödanden, att förädla sitt folk, och jag har med vördnad nämt några af hans enskilta vänner och af hans Hofmän. Ibland mängden af dessa hafva icke alle kunnat utmärka sig genom ryktbara värf, men aldrig har kanhända uti hvilken samling som helst af unga män, gynnade af lyckan och frestade af dess förförelser, hederns grundsatser varit mera allmänt gällande, och med mera ömtålighet vårdade, än i detta talrika hof. Det gifves dock en skillnad emellan lättsinnighet och ett lefvande sinne, känsligt för milda njutningar. Det tunga är det då alltid redbart, eller det redbara alltid tungt? Har man då aldrig sett någon i yttre seder sträf man obetänksamt öfverlemna sig åt sina begär med en vild yra? Denne tröge olustige yngling, som aldrig ler åt något finare skämt, och gäspar när vi fälla tårar, är han icke lättsinnig då han på ett tärningskast sätter sin
