Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 82 —

ders välfärd och sin egen heder? Är han det icke denne grundligen ledsamme Talare om allmän och enskilt hushållning, som nedlägger i vådliga företag lånet af sin väns sista skärf? I hvilken tid, vår eller den med Gustaf den Tredje förgångna, voro sådane och dermed likartade yttringar af lättsinnighet allmännare? Jag anklagar icke någondera; jag känner begges särskilta värden; men jag är ej blind för närmare fel, som det vore en feghet att ej vilja bemärka, då de aflägsnare förstoras. Det är min öfvertygelse, att lynnets lätthet skyddar hjertats allvar, säkrare än en naturvidrig sinnestyngd, samt att nationer, äfven för sin sedlighet, behöfva ädla nöjen. — Men det vackra könet ....? Ja, det var i Gustaf den Tredjes Hof förtjusande vackert; ja det var af en slösande natur offradt att älskas och genom en, någon gång öfverförfinad, själsodling danadt att känna lifligt hvad intet menskligt hjerta kände utan våda. Må de lyckligare qvinnor, som en sparsammare skickelse, en härdande uppfostran och det husliga lifvets stillhet skyddat emot villor, må de dock dömma mildt öfver dessa sköna, hvilkas rykten inga röster kunna ur grafvarna höja sig at försvara. Gissningarne om det doldare lifvets förhållanden böra dö med stunden, som födde dem. Endast lastens allmänna och skändliga fräckhet i något tidehvarf tillhör häfderna. Ifrån det, som närmast föregick Gustaf den Tredje, hafva vi hört rysliga berättelser om ett sedeförderf, som partiernas statskonst uppmuntrade och använde. Hvad ondt hafva vi deremot