Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 85 — , hört från hans? Visserligen icke, öm öck aIF � beskyllningar vore sanna, något med d^t förra jemförligt. Aflt, intill sjelfva förvillelsen , antog i denna ridderliga tid ett ädelt yttre, som bevisade en inre aktning, äfven hos den svaga, för ädel- het. Glädjen var hyllad; men allvaret tåldes och vördades. Man såg i det för lättsinnighet nu ut � ropade hofvet, glada lysande unga män samla sig omkring en medelåldrig, som de gerna hörde. Hans blick vaf* eldig, men icke lekande, hans anletsdrag voro en tänkares, hans gulnande by vittnade om lärdomens mödor; enkel var hans klädsel, stadig hans gång, allvarsamt hela hans yttre iKäsende. Jag ville nu i hast kunna draga lörhänget fråa en taila, der han stode med pen- selns sanning skildrad, nämna Adlerbeth, och säga dem, som betraktade hans vördnadsbjudande gestalt, att denne man var den, som uppfann nöjen i Gustaf den Tredjes hof, att han var al* skad af Gustaf den Tredje, sökt och högaktad af Dess gunstlingar. Men han var äfven sökt och högaktad af de yppersta män ibland Svenska folket. Hans stånds Ombud, valde honom tvenne gånger att öfverse förvaltningen af rikets penningeverk. Efter den statsförändring, som beredde Sverige nya grund- lagar, blef han först rådfrågad öfver det förslag till Regeringsform, som innan Ständernas sam- mankomst uppgjordes, och vidare kallad af Rid- derskapet och Adeln till det Utskott, som utar- betade den sedermera enhälligt antagna. Det för �