hört från hans? Visserligen icke, om ock alla beskyllningar vore sanna, något med det förra jemförligt. Allt, intill sjelfva förvillelsen, antog i denna ridderliga tid ett ädelt yttre, som bevisade en inre aktning, äfven hos den svaga, för ädelhet. Glädjen var hyllad; men allvaret tåldes och vördades. Man såg i det för lättsinnighet nu utropade hofvet, glada lysande unga män samla sig omkring en medelåldrig, som de gerna hörde. Hans blick var eldig, men icke lekande, hans anletsdrag voro en tänkares, hans gulnande hy vittnade om lärdomens mödor; enkel var hans klädsel, stadig hans gång, allvarsamt hela hans yttre väsende. Jag ville nu i hast kunna draga förhänget från en tafla, der han stode med penselns sanning skildrad, nämna Adlerbeth, och säga dem, som betraktade hans vördnadsbjudande gestalt, att denne man var den, som uppfann nöjen i Gustaf den Tredjes hof, att han var älskad af Gustaf den Tredje, sökt och högaktad af Dess gunstlingar.
Men han var äfven sökt och högaktad af de yppersta män ibland Svenska folket. Hans stånds Ombud valde honom tvenne gånger att öfverse förvaltningen af rikets penningeverk. Efter den statsförändring, som beredde Sverige nya grundlagar, blef han först rådfrågad öfver det förslag till Regeringsform, som innan Ständernas sammankomst uppgjordes, och vidare kallad af Ridderskapet och Adeln till det Utskott, som utarbetade den sedermera enhälligt antagna. Det
