Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 85 —

yrkare igenkände den man, hvilken tjugo år förut hade talat för henne; de, som fruktade hennes öfverdrift, litade på orden af Carls och Gustafs vän. Han stod der i den högtidliga samlingen, såsom en medlare emellan de skiljaktiga tänkesätten. Hans allvarliga uppsyn, tårarne som ville framtränga i hans ögon, och hans rörda stämma gåfvo en ökad styrka åt hans tal. Det afhördes med enhällig förtjusning, och tvenne dagar derefter ägde åter Sverige Konung och lagbunden frihet.

Det ägde äfven omkring Thronen ett Stats-Råd af upplysta och redliga medborgare, hvilke skulle med sin erfarenhet och sin omtanka leda Konungens beslut, men icke herrska öfver hans vilja och ej dela hans makt. Då ännu lefde i alla Svenska hjertan den gamla, hos menigheterna outplånliga, öfvertygelsen, att Sveriges Konung må höra råd, men sjelf styra. Då ännu var icke öfver Gustafvernas och Carlarnes land utbredd den främmande läran, att en Konung, för att hålla sitt Majestät i helgd, endast bör välja förvaltare af sitt välde, som ostraffadt må kunna smädas och störtas; men icke nedlåta sig till någon egen pröfning af statens angelägenheter, icke med egen rättrådighet och vishet skydda sina undersåtares välfärd, icke med egen blick upptäcka deras lidanden och behof, icke med egen kraft ordna statens försvar, samt, i följd häraf, icke åt sitt hjerta vinna deras tacksamhet och kärlek, eller åt sin förmåga deras beundran.