Vi, Svenskar, kände oss då stolte öfver att vara Svenskar, och sökte ej att genom en Ministerstyrelse, som vårt rikes inskränkta vidd icke heller gjorde nödig, blifva Britter eller Fransmän, för att ännu en gång slitas emellan ytterliga partiers ömsom segrande våld. Vi trodde, att rättvisa och noggrannhet vid de allmänna ärendens behandling uppvägde olägenheterna af några fördröjande former, hvilka äfven, utan att rubba statsförfattningens grunder, kunde förenklas; men att den brådskande farten af en Turkisk styrelse svårligen kunde vinnas utan en Turkisk försakelse af alla anspråk på säkerhet för statens och enskiltas rätt. Med dessa tänkesätt, som af ålder varit och, ehvad försök man vågar att dem rubba, skola förblifva det Svenska folkets, hade ock Adlerbeth tillstyrkt stiftelsen af det Statsråd, hvaruti han, till allmän glädje för de upplysta i nationen och med bifall af alla meningar, inkallades. Dertill valde honom den åldrige Konung, som, endast af kärlek till sitt fosterland, å nyo i en vådlig stund åtagit sig regeringsbördan, och som ville förstärka sin egen kraft med visa och rättsinniga rådgifvares. Tiden är ännu icke inne, att öfverlemna åt historien ett omdöme öfver denna regering, att framställa i full dag alla de svårigheter, som den hade att öfvervinna; att utreda alla de faror, undan hvilka den räddade Sveriges sjelfständighet och lugn, eller alla de omsorger, hvarmed den befästade dess frihet, upprättade dess näringar, befrämjade deras framtida tillväxt, och beredde den nya ära, som de
