Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 87 —

Svenska vapnen vunno under en stor härförare, Adlerbeth, hvilken med sina råd medverkat att förvärfva oss denna hjelte och statsman, förblef i sin upphöjda och oroliga befattning intill dess fäderneslandets frälsning, tillika med Europas, var fullbordad. Efter ett Riksmöte, vid hvilket det rådande eller åtminstone det högst ljudande tänkesättet röjde en hugnesam, ehuru kanhända icke nyttig eller rätt ädel glömska af nyss försvunna vådor, fann han sig, utan förebråelse, kunna återgå till det enskilta lifvets stillhet. Han lemnade 1815 ett Embete, som han icke eftersträfvat och hvilket nu endast skulle mot hans ålderdom reta det tadel, som skonat hans ungdom och hans mannaålder. Han lemnade det, lika saknad af Carl den Trettonde, af Carl Johan, af dessa Rådsherrar med hvilka han i sex år delat bekymmer, ansvar och ära, samt af de medborgare, som kände hans rådslag, Jag skattar mig lycklig att vara en ibland dem, och att kunna i denna Akademis häfder nedlägga mitt vittnesbörd, att Stats-Rådet Friherre Adlerbeth vid alla tillfällen uppfyllde sin pligt som en redlig Svensk man och en värdig medlem af den förvaltning han tillhörde. Jag tillåter mig icke att bedömma framfarna sådana inom mitt fädernesland eller de med denna samtidiga Ministèrer i Europa; men det vet jag och det bör jag säga, att i afsigters renhet och i sedlig grannlagenhet ingen öfverträffat detta Svenska Stats-Råd. Det stod på sin dygd, upphöjdt och befästande Sverige, såsom en lund af ekar, hvilken med sina