Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 88 —

rötter sammanhåller holmen midt uti den vilda hänförande strömmen.

Stats-Rådet Adlerbeth hade blifvit utnämd till Friherre. samt till Riddare och Kommendör af Kongl. Maj:ts Orden. Med dessa värdigheter hade han kunnat förena den högsta, som är egnad åt synnerliga förtjenster mot riket, om hans ihärdiga blygsamhet icke hade afböjt denna utmärkelse.

Sällan afträder någon Statsman från de allmänna ärendenas bana, utan en hemlig önskan att blifva glömd af sin samtid och att sjelf kunna förglömma henne. Mindre, än någon annan, kände likväl Friherre Adlerbeth behofvet af denna ömsesidiga förgätenhet. Han uppbar sin andel i de oblida omdömen, som här och der fälldes öfver den styrelse, hvari han deltog. Men enskilt rönte han en odelad aktning, och hans harmlösa sinne hade ingen, i fria samhällen utomordentlig, orättvisa att ihågkomma, men förlåta. Detta var måhända en följd deraf, att han i vanliga mål inskränkte sin verksamhet inom en rådgifvares trängre krets. Redligen och frimodigt yttrade han sina tankar öfver de beredda förslagen, men till deras beredning medverkade han sällan. Denna varsamhet var icke feghet, ty han hade förut gifvit tillräckliga prof af sitt mod och gaf dem äfven nu, då vigtigare händelser det kräfde; den var icke sorglöshet, ty han bekymrade sig med värma, någon gång med oro, om fäderneslandets öden och regeringens ära. Men han miss-