misstrodde sin skicklighet till sådana värf, som han ansåg fordra en särskilt vana. Han var mindre dristig än oförskräckt, kände sig äga en jemnare förmåga att pröfva än att handla, och valde derföre till sitt kall, att gifva sådana råd, som skulle vara rena äfven från den ouppsåtliga veld, hvartill kärleken för egna arbeten kan förleda statsmannen, likasom författaren. För all sanning var hans förstånd öppet, för allt godt och ädelt hans hjerta. Han härdade dock sin öfvertygelse mot bevekande böner och öfverraskande villor; för skäl allena var han böjlig.
Så allmänt känd och erkänd var Friherre Adlerbeths vishet, att man utan förargelse såg Coras sångare, Virgilii öfversättare uti Konungens Stats-Råd; sådant förtroende till hans pligtkänsla, att man icke beskyllde honom för vanvårdnad af sitt Embete, änskönt han, medan han ännu innehade det, skänkte Svenska språket Horatii skaldebref och Satirer. Men hvad alle skonade, gillade dock icke alle. När staten betraktas från den nyare verldens låga åsigt, är ock den fördom ursäktlig, som afgör, att en skald icke gerna kan vara en duglig embetsman. Skulle han väl kunna fästa sin lefvande själ vid detta liflösa hela, som våre samhällsmekanister, i ett sant uttryck af sin föreställning derom, kalla statsmachinen? Skulle hans älskande hjerta kunna vägra sin huldhet och sitt försvar åt de likar, hvilka den girige beräknaren fördömmer, såsom tärande medlemmar i det stora hushållet,
