Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


- 89 - trodde sin skicklighet till sådana värf, som han ansåg fordra en särskilt Tana. Han var mindre dristig än oförskräckt, kände sig äga en jemnare förmåga att pröfva än att handla, och ralde der* före till sitt kall , att gifva sådana råd , som skulle yara rena äfven från den ouppsåtliga veld, hvar- till kärleken för egna arbeten kan förleda stats- mannen, likasom författaren.. För all sanningvar hans förstånd öppet, för allt godt och ädelt bana h}erta. Han härdade dock sin öfvertygelse mot bevekande böner och öfverraskande villor; för akäl allena var han böjlig.

Så allmänt känd och erkänd var Friherre Adlerbelhs vishet, att man utan förargelse såg Coras sångare, Virgilii öfversättare uti Konun- gens Stats-Råd; sådant förtroende till hans pligt- känsla-, att^ man icke beskyllde honom för van- vårdnad af sitt Embete, änskönt han, medan han ännu innehade det, skänkte Svenska språ- ket Horatii skaidebref ock Satirer. Men hvad alle skonade, gillade dock icke alle. När staten betraktas från den nyare verldens låga åsigt, är ock den fördom ursäktlig,, som afgör, att en skald icke gerna kan vara en duglig embetsman. Skulle han väl kunna fästa sin lefvande själ vid detta liflösa hela^ som vare sambällsmekanister^ i ett sant i tittryck af sin föreställning derom, kalla statsmacbinen? Skulle hans älskande hjerta kunna vägra sin huldhet oph sitt försvar åt de likar, h vilka den girige beräknaren ferdömmer, såsom /rtärande medlemmar i det stora hushållet ,.