Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 90 —

och ville drifva derutur emedan de icke alstra annat än glans och ära och medel till öfversinnliga njutningar? Skulle han vilja öfva sig att handtera Krämarens vigtskål, för att afväga det mått, som hans nation må åtnjuta i den milda Skaparens gåfvor, eller mödosamt använda en låg räkenkonst för att uppställa bokslut mot en ädel fosterlandskänslas fordringar? Men Staten är icke en sammansättning af döda hjul, utan af lefvande menniskokrafter, som inbördes röras och röra; icke ett slutet hushåll, hvars förnödenheter endast vägas och mätas, utan ett andeligt samfund, som vårdar och främjar det heliga på jorden. Hvarje nation är en framskridande sång, eller en del deraf, uti mensklighetens Epos, diktadt af den Evige för att uppskrifvas af Tiden. Ingen dödlig fattade dess vidd; men då hopen gradvis ser de stumma tecknen, och fäster vid dem ljud, och stafvar dessa tillsamman och binder enkla begrepp vid de enkla orden; då anar det odlade snillet handlingens gång, då hör skalden de skiftande tonernas rhytm, och skådar det oändeliga spegladt i begränsade bilder. Staten är ett konstens verk, men den höga, den fria konstens. Dess former böra vara förståndsenligt sammanfogade; men de böra ock lifvas af en anda, som endast känslan och icke begreppet fattar. Och då blifver intet enda af dess värf ringa, intet utan en djup betydelse för skalden eller för någon, hvars hjerta en skön konstbildning förädlat. Sätt honom på domaresätet, och han skall icke afmäta sitt nit för rätt-