Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 91 - irisanshelgd efter föremålens yttre storhet, icke anse det vara mindre skönt att bevara den fat* tiges rätt till sin ärfda teg, Jån ädlingens till sin lysande ätts stamgods. Anvönd honom i nfigon gren af den allmänna nyttans förvaltning, el- � ler i den offentliga .uppFostringens mödosamma kall, och han skall i delarna vårda det heja; ty han känner det harmoniska i naturens lif; han vet alt äfven rotens yttersta trådar suga jordens närande saft till ekens krona, att äfven det spä- da löfvet inhemtar ljusets föda åt stammen. Huru ännu vigtigare är det icke för samhället att dess högsta angelägenheter ledas eller iltminstone be- vakas af ett poetiskt sinne, förenadt med en hi* storisk förmåga att undersöka och en filosofisk att bedömmn? Denna sällsynta förening sågo vi hos Friherre Adlerbeth, och rönte verkningarna deraf i hans bemödanden att främja alla nyttiga och sköna yttringar af statens lifskraft, .men äf- ven i hans sorgfällighet att bevara de organer genom hvilka den flutit till oss ifrån våra fäder. Den allt begripande nyhetsmakaren skall finna det vara lätt, att genom enklare medel åstad- komma en hastigare och derigenom förökad rö- relse af samma kraft. Men den evige allvise Ska- paren uppställde ej ett verk af raka oböjliga rör, för att genom dem l&ta sin anda ledas ifrån to � ma rum till torna. Han väfde naturens fibrer att sammanhålla dess vexlande alstring, böd blodet att löpa uti grenade ådror till och ifrin hjertat^ samt stadgade för menniskosjälen den lag^ att