Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 91 —

visans. helgd efter föremålens yttre storhet, icke anse det vara mindre skönt att bevara den fattiges rätt till sin ärfda teg, än ädlingens till sin lysande ätts stamgods. Använd honom i någon gren af den allmänna nyttans förvaltning, eller i den offentliga uppfostringens mödosamma kall, och han skall i delarna vårda det hela; ty han känner det harmoniska i naturens lif; han vet att äfven rotens yttersta trådar suga jordens närande saft till ekens krona, att äfven det späda löfvet inhemtar ljusets föda åt stammen. Huru ännu vigtigare är det icke för samhället att dess högsta angelägenheter ledas eller åtminstone bevakas af ett poetiskt sinne, förenadt med en historisk förmåga att undersöka och en filosofisk att bedömma? Denna sällsynta förening sågo vi hos Friherre Adlerbeth, och rönte verkningarna deraf i hans bemödanden att främja alla nyttiga och sköna yttringar af staters lifskraft, men äfven i hans sorgfällighet att bevara de organer, genom hvilka den flutit till oss ifrån våra fäder. Den allt begripande nyhetsmakaren skall finna det vara lätt, att genom enklare medel åstadkomma en hastigare och derigenom förökad rörelse af samma kraft. Men den evige allvise Skaparen uppställde ej ett verk af raka oböjliga rör, för att genom dem låta sin anda ledas ifrån toma rum till toma. Han väfde naturens fibrer att sammanhålla dess vexlande alstring, böd blodet att löpa uti grenade ådror till och ifrån hjertat, samt stadgade för menniskosjälen den lag, att