hon skulle uppfånga sanningen och binda den fria dikten uti nätet af retliga nerver.
Endast tre år återstodo af Friherre Adlerbeths lefnad, sedan han drog sig ur en ombytlig verld för att, ostörd af dess buller, njuta det oförgängliga från en länge försvunnen. Öfversättningarne af Horatii Oder och af Ovidii Metamorphoser blefvo alstren af denna hans ledighet ifrån statens värf; jag säger icke hvila, ty han försmådde henne så länge hans själ kunde verka, och han nödgades icke heller att emottaga henne förr, än i grafven.
En sådan aldrig tröttnande drift till arbete var hos denna ovanliga man destomera aktningsvärd, som lyckliga omständigheter och en tidigt insamlad skörd af ära befriade honom från behofvets tvång eller namnlystnadens retelser dertill. Att gagna sitt fädernesland var målet för alla hans mödor.
Gagneliga voro ock alla hans verk, de första ej mindre än de sista. En yngre tids friare lynne må förkasta de reglor, härledda från den Grekiska konstens enfald och åskådliga skönhet, som han, följande Corneilles, Racines och Voltaires efterdömen, sorgfälligt iakttog i sina Tragedier. Man skall dock erkänna att dessa, i sin art, hafva obestridliga förtjenster af karakterernas sanning, händelsernas enkla utveckling, och dictionens renhet. Med dem gaf han åt Svenska Theatern en bestämmelse, som upphöjde nöjet
