till njutning af flärdfria konstverk, åt yngre Svenska snillen en föresyn af det höga skaldesnillets allvar. Hans mindre poemer uttrycka i allmänhet samma elegiska känsla, som utgör det nordiska lifvets grundton. Denna känsla lånade hos Adlerbeth en egen kraft af hans Sokratiska vishet. Öfver hans, på dystra bilder rika, tafla af naturens och menniskoverkens förgänglighet, eller öfver hans träffande framställning af det menskliga förnuftets vanmakt, att utforska tingens dolda grund, hvilar ett lugn, som ej är det af njutningar öfvermättade sinnets slapphet, eller den fjättrade styrkans förtviflan; utan detta lugn, som leder sitt ursprung ur samvetets frid, som skyddar och förstärker hjertats verksamhet; detta den manliga försakelsens lugn, som, i de ärofulla striderna, aldrig öfvergaf Sveriges hjeltar. Efter forntidens mönster hade Adlerbeth bildat sig. Kraftfull enkelhet, teckningarnes noggrannhet, skildringarnes hållning, delarnas sammanstämmelse till ett afsigtsenligt helt, sedlighetens skära glans och versens välljud utmärka, efter mitt omdöme, hans sånger. Hans lefvernesbeskrifningar och åminnelsetal öfver många af sin samtids namnkunniga och berömliga män äro dyrbara, både såsom minnesvårdar från en ärofull nationens ålder, och såsom mönster för sådana. Med dem har han förvärfvat sig ett rum ibland Sveriges mästare i den historiska stilen. När ämnet det fordrar eller tillåter, lyfter han sig till en vältalighet, mindre spänstig än Höpkens, sällan af så liflig styrka som Rosensteins, men
