Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


- 93 -- till n)iitning af flärdfria konstverk, ät yngre Sven- ska snillen en föresyn af det höga skaldesnillets allvar. Hans mindre poemer uttrycka i allmän- het samma elegiska känsla , som utgör det nor- diska lifvets grundton. Denna känsla lånade hos Adlerbeth en egen kraft af hans Sokratiska vis- het. Öfver hanSy på dystra bilder rika, tafla af naturens och menniskoverkens förgänglighet , el- ler öfvér hans träiTande framställning af det xnenskliga förnuftets vanmakt, att utforska tin- gens dolda grund, hvilar ett lugn, som ej är det af njutningar öfvermättade sinnets slapphet, eller den fjättrade styrkans förtvidan; utan detta lugn, som leder sitt ursprung Ur samvetets frid, som skyddar och förstärker Iijertats verksamhet; detta den manliga försakelsens lugn, som, i de ärofulla striderna, aldrig öfvergaf Sveriges hjel- tar. Efter forntidens mönster hade Adlerbeth bil- dat sig. Kraftfull enkelhet, teckningarnes nog- grannhet, skildringarnes hållning, delarnas sam- manstämmelse till ett afsigtsenligt helt, sedlighe- tens skära glans och versens välljud utmärka, ef- ter mitt omdöme, hans sånger. Hans lefvernes- beskrifningar och åminnelsetal öfver många af sin samtids namnkunniga och berömliga män äro dyrbara, både såsom minnesvårdar från en äro- full nationens ålder, och såsom mönster för så- dana. Med dem har han förvärfvat sig ett rum ibland Sveriges mästare i den historiska stilen. När ämnet det fordrar eller tillåter, lyfter han sig till en vält;.lighet, mindre spänstig än Höpkens, åällan af så liflig styrka som Hosensteins , mea