Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 94 —

liknande bådas, isynnerhet den sednares, i språkets otillgjorda manlighet och renhet, i tankarnas vigt, i uttryckets hofsamhet, samt i målningar, tecknade med säker men icke synbar konst, och belagda med färger, hvilka ej pråla i bjerta brytningar, utan naturligt sammanflyta. Hans öfversättningar af de Romerska poeterna fordra ej några loford, minst af mig, som icke besitter de säkra kunskaper, hvilka vore nödige för att fullständigt utreda deras värde. Det är erkändt af alla behöriga domare deröfver. Hvilken förvånande syn var det icke för oss att skåda Eneiden, ej tolkad blott, men afformad i vårt språk? Huru skulle den icke utvidga våra begrepp om detta språks rikedom och böjlighet? Det var ett dristigt, men lyckadt försök, som icke skulle sakna efterföljd. Också huru mycket har ej det gamla Grekland och Rom redan skattat till den Svenska Vitterhetens tillväxt, och hvad kunna vi icke ytterligen vänta af de eröfrande snillen, åt hvilka Adlerbeth öppnat den nya banan till ära? För det uppväxande slägtets daning hvad kan åter vara vigtigare, än att äga till fäste för det Svenska sinnets allvar, Svenska verk af den antika konstens klara skönhet och friska lif? Är det en sanning, att språket, denna spegel af ett folks hela bildning, är den dyrbaraste af dess skatter, så skall aldrig en Svensk man, mäktig att fatta denna sanning, nämna Adlerbeths namn utan att välsigna hans minne.

I det enskilta lifvet var Friherre Adlerbeth