Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


_ 94 - liknande bådas, isynnerhet den sednares, ! sprä^ kets otillgiorda manlighet och renhet , i tankar � nas vigt I i uttryckets hofsamhet, samt i mfikiin- gar, tecknade med säker men icke synbar konsr, och belagda med färger, hviika ej pråhi i bjerta brytningar, utan naturligt sammanflyta. Hans öf* versättningar af de Romerska poeterna fordra ej nägra loford, minst af mig, som icke besitter de säkra kunskaper, hviika vore nödige för att full* ständigt utreda 'deras värde. Det är erkändt af alla behöriga domare deröfver. Hvilken förvänan- de syn var det icke för oss att skåda Eneiden, ej tolkad blott, men afformad i vårt språk? Ha* ru skulle den icke utvidga våra begrepp om det- ta språks rikedom och böjllghet? Det var ett dristigt, men lyckadt försök, som icke skulle sakna efterföljd. Också huru mycket har ej det gamla Grekland och Rom redan skattat till den Svenska Vitterhetens tillväxt, och hvad kunna vi icke ytterligeh vänta af de eröfrande snillen, åt hviika Adlerbeth öppnat den nya banan till ära? För det uppväxande slägtets daning hvad kan åter vara vigtigare, än att äga till föste för det Svenska sinnets allvar, Svenska verk af den antika konstens klara skönhet och friska lif? Är det en sanning, att språket, denna spegel af ett folks hela bildning, är den dyrbaraste af dess skatter, så skalj aldrig en Svensk man, mäktig att fatta denna sanning, nämna Adlerbeths namn utan att välsigna hans minne. I det enskilta lifvet var Friherre Adlerbeth