— 134 — den sjukdom^ som slutade hans dagar* drog han sig tillbaka från kampen, hvilken fortsattes af den ^Tiloktet, som ärft hans pilar/* För att bedömma deii känslostämning, som nu beherrskade ^'Behagens 8kald*\ bör man läsa hans bref till Leopold. Några utdrag må meddelas. Han klagar: Gud gifvé � mitt hufvud ej vore så alldeles förloradt. Straff- sångs-annonsen har surprenerat mig*); men sjuk, instängd som jag är, för hvem skall jag beklaga mig? Hvad utväg har jag annan, än att tåla? Kan- ske gör jag ock bäst deri. Det är till Tit som allt vettigt, allt hederligt folk ropar: tröttna ej!
qväde," eller "Försök i . orimmad vers") på det sätt, att den förre angrep och den senai-e icke svarade. I grunden är den måhända mindre märkvärdig i vittert hänseende, än i psykologiskt. En genomförd litterärhistorisk undersökning af denna ryktbara fejd torde ådagalägga, att dess utgångs- punkt, skiften och följder icke voro alldeles sådana, som man i allmänhet antagit. Då närvarande tillfälle icke med- ger en fullständig redogörelse i ämnet, har man för afsigt att meddela den i en särskild af handling: Om den este- tiska betydelsen af Thorilds strid emot Kellgren och Leo- pold, hvilken torde möjligen finna rum i nästa del af Aka- demiens handlingar.
- ) Thorild hade den brist på grannlagenhet, att efter utgif-
vandet af sista häftet utaf sin stridsskrift låta annonsera i Kellokens egen tidning (den 6 mars) Straffsången, och detta oaktadt Kellgren så välvilligt anmält det första häftet och ännu icke yttrat sig öfver de senare. Det be- höfdes icke Leopolds högsinthet och vänskap för Kell- gren, för att upplåga vid ett sådant förfarande.
