— 161 — landa än i hans vänners minne, — allt detta går af ifrån hans arbeten, och ändå återstår en stor man, ty ändtligen kunna vi våga att så kalla honom/ När Leopold, i Svenska Akademiens namn, helsade Kellgrens efterträdare, yttrade han: Den- na stund synes för första gången icke ens medgifva ersättningens tröst. Svenska Akademiens första hälsning till Kellgrens efterträdare kan ännu föga vara annat än ett rop af hennes uppväckta sak- nad. Det kan sägas utan öfverdrifning, det bör sägas såsom en honom skyldig rättvisa, att dagen af hans åminnelse är, sedan akademiens stift- ning, dagen af sångens första stora egentliga klago- fest." *)
- ) Akademien hade, som bekant är, till Kellgrens efterträ-
dare, enligt hans egen önskan, kallat hans lärjunge och yän Stenhamhar. Leopold skulle eljest önskat detta rum åt fru Lenngren, hvarora han skrifver till Rosenstein: "Uteslutas fruntimmer af våra författningar? Eljest vore fru Lenngren visserligen en stor acquisition, och ett rätt- vist ämne för akademiens uppmärksamhet. Om fru Nor- denflycht lefde, skulle hon ej vara en af Svenska Aka- demien?" Stenhammar lemnar, i ett bref till Leopold, följande vackra skildring af Kellgrens förhållande till honom: "Det var han, som i alla kretsar der han syntes, bland alla personer, på hvilka han verkade, sökte att fästa ett •slags uppmärksamhet på niig; sökte att bereda mig ett 8v, Ahad, Handl. 35 Dd, H
