— 169 — faller, utan tyertoni begynna med att antaga dem som oumbärliga för menniskan/' Han söker sin bevisning icke blott i abstrakta begrepp, utan i den moraliska känslan. Om, säger han, "det ej fins en förtryckt oskuld, en misshandlad dygd, som ej upplågar vid den stora tanken: tiUkonunande räJttvisa! — ej ett af tårar skymdt öga, som icke kastar en tröstad blick åt grafvens andra sida, så har ni denna sanning bättre förvissad, än Newtons upptäckter." I dessa sköna ord ligger nyckeln till Leopolds menniskoälskande vishetslära, grundad på känsla och tro. Vi vete, hvilket stöd Sokrates fann i den moraliska känslan, emot sin tids sofister, och att, i densamma, uppenbarelsen af det högre och gu- domliga sökts af nyare vishetslärare, bland hvilka den ädle Jagobi, med hvars filosofi Leopolds ägde
våra vittra Darencranar, i synnerhet for dem deribland, som göra kritiker lik den, hvarpå Per Enebom sist sva- rat, och som jag tror vara af Liljestråle; men det har gått med denna, som med Dialogen: jag får ej trycka den, och jag är som den, h vilken måste nöja sig med att knyta näfven i byxsäcken. Jag bjuder till att ej tänka deråt, sed naturam enspéUaa furca etc. För att himmelsvidt skilja mig från satiren, har jag kastat mig hufvudstupa in i metafysiken. Man behöfver der ej inbillningens vingar, mair kryper varsamt fram på resonnementets många fötter, men det är ändå alltid en liten rörelse for den oroliga tanken, som ledes vid hvilan."
