— 197 — ej åt offentligheten de verk vi nu beundre, utan att hafva underställt dem skald^konungens bifall. Till honom kom fader GTLLENBORa med sin sång* mös sista skänker. Oxenstjerna frambar sina Skör- dar,'* hvilka han säger sig icke hafva diktat, i fall han dertill icke uppmuntrats af Leopold, af hvars hand han begär ett företal och en "rekommenda- tion på verldens bana/'*) Adlerbeth understälde
- ) Den 7 nov. 1794 skrifver Oxenstjerna : "Mitt långa poem
är nu omsider fördigt, men oläst. Sedan jag ej mer får läsa det för herr kongl. sekreteraren, vid våra forna mid- dagar, skrifver jag nu rent for mitt eget nöje det enda exemplar, som skall dö med mig, eller ärfvas till papiljot- ter af mina anhöriga." — Den 4 febr. 1795: "Ett arbete kan ej gå in i verlden utan ett företal. Det blir ju som en menniska, hvilken ej döptes med något namn. Säg mig ett råd i denna min auktorliga vånda. Herr kongl. sekre- teraren är skulden, att detta verk existerar. Sörj nu äf- ven för dess rekommendation på verldens bana, och gif mig ett utkast till några betraktelser, att sätta i frontespi- cen, ty eljest blir det för torrt." -r— Senare, i febr. 1795, skrifver han: "Jag prosternerar mig för utkastet till före- talet, och sänder min utarbetning deraf." — Den 27 juli 1796 tackar han för Leopolds anmälan af Skördame i Stockholms-Posten^ hvilken han dock iinner nog beröm- mande. Af ett bref den 13 juli 1806 synes, att Oxen- stjerna velat tillegna Leopold andra delen af sina skrif- ter. Man vet ej af hvad anledning detta icke ägt rum. Kunde det varit blygsamhet af Leopold att icke emot- tagn en så afundsväckande hyllning? De begge skalder- nas vänskap undergick ingen förändring. I den skildring af en vis och skald, som slutar åttonde sången, säger sig
