— 219 — gälde � som bekant år, afskuddandet af den 'Yran- syskt konventionella smak/' som under Leopolds medför den öfverallt, dit den anländer, en torr lättsinnig- het, som forqväfyer all ljusglimt från idéemas verld, och en gycklande fräckhet, som begabbar såsom svärmeri de själars ömflygt, i hvilken den ej förmår deltaga med sina läderlappsvingar. Vill man skönja i ett kolossalt och konse- qvent exempel, hvad denna anda kan åstadkomma i en svensk atmosfer, man öppne då hr af Leopolds samlade skrifter. Det är ej möjligt att med större virtuositet blotta en ödemark i sitt inre, eller med djerfvare öfver- mod skryta öfver sin brist på ursprunglighet, känsla och bildning. — Det är begripligt, att efter en i utsväfnin- gar tillbragt ungdom och på bagateller förspilda mannaår, skall man tänka med vämjelse på tiden och med hemsk- het på evigheten. Men hvartill tjena då alla de alexan- drinska predikningameP — Ja, dessa geniets kastrater, som aldrig hunnit tiU ett ädlare begrepp om natur, än att det är ett mönster i stort för Niimbergare-arbeten, de blygas icke att förebrå Shakspeare, hvars Romeo och Ju- lia BJelfva kärleken och gratierna bildat, en rå smak och en litden akogsmennisko-naturl Man skall kalla detta språk för ungdomens och hettans: vi ana det och äro beredda derpå. Men då en arrogant smaklöshet, förenad med en okunnighet utan like, så länge fått ostraffadt gäckas med det sköna och sanna, — äro då skönheten och sanningen de enda parter, hvilkas advokater böra tala ödmjukhetens tungomål? — Och sä helig, som ålderdomen är, när den lik en gloria bekröner en patriarkalisk dygd och aftonen af en stor mans lefnad, så litet mäkta vi förstå med hvad fog blotta nattrocken och peruken, särdeles i litterära tvi- ster, för egen räkning kunna vänta sig några hyllnings- offer." (Sv. Litt. Tidning, 1816, sid. 699—702). De personliga angreppen undgingo icke dåvarande hofkanslem friherre af Wetterstedts uppmärksamhet. Han fann sig
