— 249 _ stött mangrant tillhopa, och det är egenttigen vid dessa slags vittra exekutioner som amatörerna röjt sig." — Läsaren torde afgöra, huruvida det som yttrades för nära åttio år sedan ännu äger någon tillämplighet. Författaren betraktar derefter sin egen ställ- ning och yttrar: " �n annan fråga blir det, om jag i dessa kritiska anmärkningar handlar nog försig- tigt, nog rafineradt politiskt för en man^ hvars släta ställning borde hafva lärt honom att med en förliksam hand smeka hela verldens fåfänga och att aldrig trycka den ömma blåsa af egenkärlek, som den moderliga naturen gömt hos alla sina foster. Den som bekommit på sin lott här i verl- den en af de vanliga själar, som ibland chimärer gema välja den fredligaste, om de kunna, och hvilka beklagligen sakna den nerv, den romerska spänning, som fordras för att ädelt uppoffra sig för sin öfvertygelse i rimkonsten: en sådan gjorde till äfventyrs bäst att hålla sina examinerande fing- rar tillbaka ifrån hela detta retliga slägte af skona snillen: det vare sig sådana, som ännu krypa på sitt vissa par-tal poetiska pedes, eller af den arten, som höjer sig på redan försökta vingar. De, som hafva någon erfarenhet i dessa ämnen, påstå att den undersökning man dermed anställer, om den gagnar konsten, gemenligen skadar en sjelf. Ni må granska dem, säga de � med så lätt hand ni vill; ni må beundra så uppriktigt ni förmår fär- gerna af deras vingar: den nåls-udd, hvarpå ni fä- ster dem, sårar ändå alltid, och denna konst att
