— 250 — utleta deras species är i de flestas ögon icke annat än ett vittert barbari, en förtäckt konst att utrota dem. Sjelfva vanskapUgheten, försäkrar Pope, skatt icke förlåta er att hafva funnit den måttligt vacker. — Nej. Men skönheten skall lätteligen göra det Alla slags mästare skola säga oss, att i alla yrken, ju närmare man hinner fullkomligheten, ju kall- sinnigare anser man andras omdöme, ju mera hvi- lar man vid den rättvisa man gör sig sjelf, ju ro- ligare öfverlåter man sina verk åt granskningens skonslösa hand. Tryggheten följer det sanna snil- let äfvensom den sanna dygden. Det är blott vanmakten, som alltid församlar sina kycklingar under sina vingar." — I afseende på sjelfva hjeltediktens ämne an- märker Leopold, att man "skulle kunna medgifva, att Tåget öfver Balt öppnar en stor och präktig skådebana för inbillningen: en här, tågande öfver afgrunden, med segrande vapen ; medgifva, att detta ovanligt dristiga har något som väcker förundran, och kan således vara i någon skyldskap med det underbara, äfvensom det var underligt nog att det lyckades; men man skulle deremot, kanhända icke orimmeligen, kunna anmärka, att denna präktiga skådebana är blott präktig för ett enda ögonblick, är blott ett enda uppträde för inbillningen, och att en händelse, som icke består i annat än ett fort- satt tåg, utan annan naturlig utveckling än att tö- väder infaller, och utan annan upplösning än att det fryser igen, kunde synas med all dess prakt ett ofruktbart ämne för ett poem i tolf sånger;
