— 264 — sker af kitslighet att travestera, utan blott för att göra sanningen af min anmärkning så påtaglig, som vissa sinnen merendels behöfva det/' Han lemnar verkligen, scen för scen, ett förslag till ly- risk behandling deraf, och tillägger: Jag under- ställer kännares och i synnerhet mästarens eget omdöme, huruvida denna sång icke snarare är för- fattad på planen af ett musikaliskt drama, än af en hjeltedikt? Eller är det då ingen skilnad dem emellan? Ar handlingen af hjeltedikten, hvars in- teresse icke består i en oafbruten kedja af allego- riska dekorationer, utan i verkliga, svåra, vigtiga bragder, hvilka igenom deras sanning och samman- hang fängsla läsarens uppmärksamhet, — är den^ säger jag, icke af en annan natur än handlingen af en opera, som gemenligen uppfyllt sitt ända- mål, när hon underhållit ögat, uppfyllt örat och talat litet till hofbjeitat? Jag väntade att i denna sång se den manlige Karl utbreda sin isiga och liksom ur hafvet uppkastade här öfver en öde och darrande strand, omsluta med sina troppar ett in- spärradt och vacklande råd, fordra deras offer utan öfvermod, men med fast och bjudande röst, — jag förmodade att se Karl sluta sitt tåg uti sitt läger, på domstolen öfver Nordens öden; men jag före- stälde mig icke att finna detta läger förbytt till en lyrisk skådeplats, och Karl till en teaterdrott, som spelar en roll lämpad efter dekorationerna. Men när jag undantager dessa små missnöjen med planen af denna sång (hvari jag till äfventyrs fe- lar), är jag den förste att beundra den rika och
