— 265 — lyckliga bildningsgåf^a, som poeten här förråder. — Och sedan man en gång skapat en sådan förtrollad verld, sedan man en gfing uppbyggt en så präktig teater åt inbillningens skuggbilder; hyilken har nog mod att åter kasta den öfverända, för att bygga en ny åt verkligheter, som ofta äro af mindre be- hag? — Om något är svårare ån att skapa sköna saker, så måste det vara att åter uppoffra dem." — - Efter ett närmare skärskådande af detaljerna^ slutar Leopold: Om författarens ögon någonsin falla på dessa blad, skall han icke förtryta den frihet, hvarmed jag yttrat mig öfver hans arbete. Jag har icke och skall aldrig hafva något annat interesse, än smakens och sanningens, och jag smickrar mig att hafva det gemensamt med ho* nom. — Jag föreser nog, att det skall förekomma mången tilltagset, när en man ur hopen uppstiger och säger: den sången synes mig svag, den dere- mot skönare, denna tredje förträfflig, o. s. v.; men detta tungomål kan icke misshaga den mest filo- sofiske skald, som vår nation äger. Han vet, att det är på det sättet som ypperliga författare kunnat blifva undervisande äfven i deras ofullkomligheter. — Man vise mig blott en enda episk skald, som vunnit rätt till odödligheten och som efterverlden beundrar utan undantag af svaghet och ofullkom- lighet. Säger man icke om Virgilius, att hans an- dra, ijerde och sjettc bok utmärka sig långt fram- för de öfriga i skönhet? Att hans sista sex böcker utmärka sig långt framför de andra i svaghet, och att hans plan är både sammanflickad och osam-
