— 351 — skaldestyeke, ån hennes egen tillfiHedsställélsffr vid belöningen tvifrelsutan skcAa pk utmärkt sått ökas"*. Ånnu en gång: man bör, vid läsningen håraf, ej blott se dikten sådan den nu år, utan den då ännn ofullbordade skildringen af Creutz, med ställen af ofulländad skönhet, af stundom oegentligt uttryckta bilder.*) Ofverskådar man ämnet ur denna syn- punkt, så torde man ej neka, att den herrliga sån- gen vunnit genom de vidtagna uteslutningarna, om- arbetningarna och tilläggen. Den röjde, i sitt ur- sprungliga skick, ett ovanligt snille; den är nu äf- ven ett fulländadt, oöfverträffadt mästeråtycke. Leopold, som ägde en utmärkt gåfva att läsa vers, föredrc^ skaldestycket på högtidsdagen och öfverlemnade, i egenskap af Akademiens ordföran^ de, belöningen med den vackraste helsning, som någon pristagare erhållit. Det var första gången som den unge skalden uppträdde i hufvudstaden, för hvars allmänhet hans person var fuUkomligen
- ) Att målningen af den äldre skaldekonsten i allmänhet va-
rit nog utförliga jemförelsevis med hufvudforemålets teck- ning, kan slutas af följande ord i utlåtandet: *'En poetisk målning af skaldekonstens olika oden och utseende ifrån de äldsta tider intill den besungne skaldens, kan yiaserli- geu ingalunda anses såsom för ämnet obehörig, men, efter Akademiens omdöme, icke heller såsom ensam uppfyllande hennes fordringar. En sådan målnings stora allmiinnelig^ het synes göra den lika behörig till en sång öfver hvilken senare skald som i svenska vitterheten utmärkt sig. Det är dessutom icke grefve Creutz's poetiska förtjenster, som, efter Akademiens tanke, utgöra enda ämnet för bans lof. Han hade tvifvelsutan äfven sin personliga märkvärdighet. — Det kan ej fela, att målningen deraf ju borde ingå i en sång egnad åt hans minne."
