— 376 — dande att rätta mig efter dess vinkar både i mia sang öfyer Creutz, i poemet öfver 18:e seklet och i ett annat nyare försök, der jag under mitt må- leri sökt gömma åtminstone här och der någon tanke. Endast gerdjuden af H. K. S � röst, mea aldrig den sjelf, ha någon gång sårat mig: de ha liknat allt eko, som genom utelemnande af vissa ord och stafvelser ofta förvänder hela meningen. För det råd, H. K. S. i slutet af sitt bref ger mig, aflägger jag min lifligaste tacksägelse. Jag har aldrig syftat åt någon stor ära i vitterheten. Så dåraktig har jag icke varit. Men jag har &sat för det öde att råka i Eneboms eller Bjuggs klass. Js^ vet ingen ting föraktligare, än en ogrundad inbillning om poetisk skicklighet, eller rättare in* gen ting olyckligare, än att vara ett mål för allas åtlöje. Blott jag undslipper denna olycka, önskar jag ingen högre belöning. Men ty värr, det ges ingen medelplats för medelmåttan. Ar det då un- der, att jag ej kan öfvervinna all oro, och om jag önskar att jag aldrig kastat mig på en så farlig han? Jag skall dock icke säga att jag öfverger poesien: jag kan det icke; beklagligtvis är det hon som öfverger mig." 8. Ett bref från Franzén, Abo d. 11 noi\ 180 J, ti innehåller: "Min vördade bror! Ofverskriften af detta bref påminner om den nya förbindelse, i hvilken min brors utmärkta godhet försatt mig, men förbjuder tillika alla andra uttryck af min känsla, än vänskapens och tillgifvenhetens. Så li- ^^ j% nånsin kan förgäta, hvem jag har den äran
