— 405 — se, redan innan slutet deraf uppstår Tegnér, som under en gemensam skugga bortgömmer oss alla. Emellertid har min penna vid alla tillfällen gjort rättvisa åt den förre, och skulle då mitt hjerta icke göra den åt en man, hvars ädla tänkesätt jag har att tacka för den största litterära heder, som jag någonsin åtnjutit? De, som i sådana fall tvifla om uppriktigheten, kunna väl af erfarenhet känna egenkärlekens natur, men hvad de visserli- gen ej känna, det är kärleken till konsten och dess bättre ingifvelser; hvarförutan likväl ingen sann förtjenst kan möjligen gifvas ; icke ens den ringa, som kunnat vara min lott. Tro för öfrigt, herr biskop, att verserna framför Aosel göra nog att försona mycken öfverlägsenhet. Jag väntar att erfara, med hvilken grad af otålig begärlighet Frithiof blifvit emottagen, och skall deraf dömma, huruvida nationen förtjenar att äga en stor skald. Omdömet i Stockholms-Posten bör blott väcka ett mildt småleende. Tader, för- låt dem, ty de veta icke hvad de' — siad dra! Förlåt också mig detta långa brefjoUer, och värdes finna deri åtminstone viljan att uttrycka den beundran, högaktning och innerliga tillgifven- het, hvarmed jag aldrig upphör att vara" o. s. v. Leopold, d. 26 juni 1826. I anledning af Tegnérs klagan öfver sjuklighet och dåliga finan- ser, yttrar Leopold sitt lifligaste deltagande och åberopar sin egen erfarenhet med dessa ord: "Jag har aldrig vetat hvad det är att njuta den lyckliga känslan af helsa och sorgfri utkomst.
