— 432 — ett slags atleter, som åtminstone deri liknade forn- tidens, att de kämpade nakne." Emellertid förkla- rades den gamla vitterheten för anti-national, kon- ventionell, fransysk och kosmopolitisk, ehuru den i sjelfva grunden var mera fosterländsk och sjelf- ständig än den härmning af ny-romantik, som man ville göra gällande i dess ställe. Ett annat missförstånd var det loford, som, enligt en ärfd föreställning från nyttans tidehvarf, skänktes vitterheten, att äfven verka något redbart, efter den bekanta uppgiften för skaldekonsten: aut prodesse, aut delectare. Visserligen innebär dik- ten något redbart och dertillmed något högst red- bart, endast uttrycket rätt bestämmes. I stället att vidhålla den föråldrade åsigten om vitterhetens allmännyttiga eller borgerliga redbarhet, låg den naturliga förklaring nära till hands, att allt hvad som — lika med dikt och konst — förädlar och upplyfter mennisko-anden, medför en större nytta för mensklighetens högre bestämmelse, än hvad som åstadkommes ensamt för borgerligt gagneliga ändamål. De gamle ansågo konsten såsom en stats- angelägenhet. Gustaf den tredje gjorde detsamma. På denna grund hade försvaret för hans vitterhet bort byggas, men ingalunda på några inskränkta, föråldrade skolreglor. Af verkliga förhållandet inom den tyska lit- teraturen, tagen i sitt stora hela, hade klassicite- tens försvarare kunnat vinna ett mäktigt stöd; men det ser ut såsom hade man antingen ej varit dermed till fullo bekant, eller ej förstått att rätt
