— 40 — RosENSTEiN, Adlerbeth och Lehnberg — iunebar något ovanligt. Akademien har redan sökt på fle- ra sätt ådagalägga sin tacksamhet för den glans, som Leopolds namn förlänt henne: han var den förste skald bland hennes medlemmar, vid hvilkens bortgång hon anlagt sorg (vid Kellgrens död var Akademien tillsluten) ; hon har rest en minnesvård öfver hans stoft och låtit marmorn och bronsen förvara hans drag; han är den förste af hennes le- damöter, åt hvilken hon egnar den skådepenning, som stiftaren bestämt för Sveriges berömde män; Tegnér har tolkat hennes saknad i en odödlig sång, och tvenne af hennes ledamöter hafva teck- nat den fräjdade siarens minne. Sådan är likväl makten af dessa stora hågkomster, i hvilka ett folk igenkänner en del af sitt eget själslif, att de icke blott återfödas, men föryngras, ljusna, och erhålla en ny betydelse i den mån den framskridande ti- den hinner förklara dem. Mycket, som vid Leo- polds bortgång icke kunde yttras utan att missför- stås af en ännu ej förgäten vitter strids deltagare, skall nu uppfattas med efterverldens lugn; hvad som då kunde återlifva stridsfrågorna, tillhör nu blott litterärhistorien. Då tiden börjat göra Gu- staf och hans män en mera odelad rättvisa, är det i sin ordning att den skald, som af alla stod hans hjerta närmast, njuter sin del deraf. Bland
