_ 440 — Goethe, om hvilken Oehlenschlåger yttrar, att "Lig Solen, han sit store Oie vender Til allt der lever og udvikler sig", — Goethe, hvars omfattande blick och sällsynta för- domsfrihet tillåto honom att spåra och till sitt råtta värde uppskatta hvarje slags vitter förtjenst, i hvad tid och land som helst, kunde ej undgå att göra rättvisa åt Frankrikes snillen, ifrån de be- römdaste ända till Marivaux och Dorat. Det är bekant, att han äfven lånte sin penna att efter DiDEROT måla Rameaus Neffe och öfverflytta sam- me författares Essai sur la peinture, äfvensom VoL- taiee's Tancred och MaJwmet^ hvilka sorgspel Goe- the, såsom direktör för Weimarska teatern, upp- satte på scenen. Af hans flera karakteristiker må den öfver Voltaire anföras, såsom egen i sitt slag. Efter att hafva anmärkt, att i gamla familjer na- turen vanligtvis slutligen frambringar någon som förenar samtliga anherrarnes egenskaper och anlag, hvarå han anförer som exempel Ludvig XIV, en fransysk och bourbonsk konung i fullkomligaste mening: och att, på samma sätt, bland folken nå- gon gång en individ fullständigt uttrycker national- lynnet; finner han Voltaire vara den högste hos Fransmännen tänkbare, för dem mest egnade skriftställare. Han uppställer derpå ett schema öfver alla de egenskaper, som Fransmännen fordra af ett snille, och mäter derefter Voltaire's gåfvor. På det att intet af det ursprungliga och målande i denna karakteristik må förloras, anföres den här med Goethe's egna ord:
