— 442 ~ bland icke blott snille, qvickhet, smak, hofton, lätt- het, behag, finhet och elegans, — hvilka företräden man i allmänhet tillerkänner l'enfant gdJté du monde quil gåtat, — utan äfven upphöjning, åskådning, natur, ädelhet, mångfald, rikedom, värma och kän- sla. Men hvadan kommer det, att den s. k. nya skolan aldrig aktat på detta domslut af den, som var utkorad till dess högsta mönsterbild och ora- kel, och att den fransyska smakens och särskild t Voltaire's försvarare hos oss icke gaf akt på och framhöll denna motsägelse? Till WiELANDS, Lessings, Herders och GOE- THES vitsord kommer ännu Tysklands snillrikaste konstdomares, Jean Pauls, som snart skall an- föras. . De gamles och deras efter bil dåres, Frans- männens, försvarare hade icke behöft inskränka sig till ständigt åberopande af Horatius och Vir- GiLius, Pope och BoiLEAU (som redan voro ut- dömda), när man hade så goda hjelptroppar, som de nyssnämnde, inom den tyska vittcrheten, hvil- ken anbefalltes till förebild. Emot den nya sko- lans förnämsta smakdomare och älsklingsförfattare, SCHLEGLARNE, TiECK, FOUQUÉ Och NOVALIS, hade den gamla skolans målsmän kunnat uppställa Goe- the, Herder, Lessing, Wieland och Jean Paul; ja, ensamt anförandet af Goethes nyssnämnda ytt- rande synes hafva bort göra tillfyllest att afklippa ledtråden i alla de polemiska artiklarne emot den fransyska smaken, hvars utrotande utgjorde huf- vudföremålet för de nya vitterhets-ombildarnes an- grepp, och hvilken smak tecknas, enligt de tyska
